18 dec. Magnetic Island

På Magnetic Island bodde vi på ett hostel som hette Bungalow bay, som hade ett ”animal sanctuary” med bland annat koalor. När Francesca tipsade oss om det hostelet lät det som att det sprang omkring en massa djur på hostelet, men det gjorde det inte. Däremot kunde man följa med på en guidad visning till ”sanctuarit”, vilket vi förstås gjorde. Det roliga med den visningen var att vi inte bara fick titta på och höra om djuren utan även hålla eller klappa dem. Vi fick hålla i både kakadua, diverse ödlor, en orm och en koala! Till och med jag vågade hålla i ormen (en pyton), och Henke var tillbörligt imponerad (tror jag. Det borde han i alla fall.). Jag har inte lika svårt för stora ormar, för de känns inte lika snabba och aggressiva på något sätt. Sen var det ju under väldigt ordnade former, med en av djurskötarna bredvid mig. Dessutom hade ormen den goda smaken att ha sitt huvud vänt bort från mig, och det hjälpte ju också förstås. Djurskötaren tog fram en tarantella sen också, men den fick man tyvärr inte hålla i (till Henkes förtret). Det var koalan som var deras ”dragplåster”, de kallar sig ”koala village”, och den var också väldigt söt, men coolast var deras vombat. Vombaten ser ut som en blandning av björn och gris (och supersöt!), men är släkt med kaninen, och dess starkaste vapen är dess rumpa. Den saknar tydligen känsel i rumpan och har väldigt hård hud där, så när den blir jagad av en dingo springer den in i ett ihåligt träd, och pluggar igen öppningen med rumpan. Om dingon lyckas få in huvudet där ändå kan vombaten pressa dingons huvud mot insidan av trädstammen och på det sättet kväva den eller bryta nacken av den. Där kan man verkligen snacka om en rumpa av stål!

En liten puss av en kakadua (tror jag). Medelst en liten muta i form av ett frö i och för sig, men ändå, alltid (nåja) kul med en puss! 

Vombaten! 

Bluetounge lizard

Spanar efter fåglar

 

 

  Det blev en flicka! 

Inte nervösa alls...

 

"If you are bitten by this one, you might survive"...

 

På Magnetic Island gick jag och Henke på vår första bush walk. Det var varmt som tusan, och inte nödvändigtvis något vi så jättegärna gör om. Det var väldigt vackert förstås, men som sagt, varmt som tusan!

 Inte min vanliga trekkingoutfit kan man väl säga…

Eftersom det är vinter i norra australien nu, och det innebär att det är ”stinger season” dvs. säsong för farliga brännmaneter får man inte bada här utan en ”stinger suit”. Fördelen är att den skyddar mot farliga brännmaneter och att man ser ut som en superhjälte (eller -skurk). Nackdelen är att man ser ut som en superhjälte (eller -skurk)…

 

The proctastinator

Narcoleptico

 

Henke övar sin rysspose!