Anledningen till att vi åkte till Railay beach var att vi ville klättra. Med "vi" menar jag Henke. Klättring högt upp (25 meter som högst) utomhus i Thailand stimulerade både min höjdrädsla och ormrädsla. Men det gick ändå bättre och bättre.
Efter den första klättringen var jag rätt skakig. Jag tyckte dels att det var obehagligt att sätta händerna i olika skrevor och på avsatser när jag inte kunde se vad som fanns där, och dels var jag förstås rädd att ramla ner.
Så här pepp var jag inför andra
klättringen (den som var 25m)
Men det blev som sagt bättre. På väg upp koncentrerade jag mig så mycket på att hitta nästa fäste för fötter och händer att jag inte tittade efter hur högt jag kommit, och jag glömde ofta bort ormarna också, tills jag satte handen på något som var vasst (typ en kvist eller något).
Det läskigaste var när jag skulle ner från de där 25 metrarna och bara skulle luta mig bakåt och gå bakåt över klippsatsen, och släppa repet (det fick han säga till mig ganska många gånger, det känns oerhört mycket tryggare om man håller i repet). Antagligen var det extra läskigt för att vi precis sett två tjejer efter varandra ramla på samma ställe när de skulle göra samma sak. Det gick bra för dem, men de hängde ju lite med huvudet uppochner och fick väl några blåmärken och det såg ut som en erfarenhet man hellre är utan. Efter att ha sett det kontrollerade jag att selen satt extra tight...
så sugen på att "klättra" ner igen...
För varje klättring (vi gjorde 5st) kände jag mig tryggare. Jag märkte att vår instruktör (Pak) som säkrade mig höll emot så jag chansade t.o.m. på ett par ställen och ramlade, utan att bli rädd. Han höll repet så tight så jag föll aldrig så mycket nedåt som tappade greppet och hängde lite i selen. När jag var trött sa han t.o.m. att jag kunde släppa och hänga lite.
Pak var instruktör åt mig, Henke och två brittiska 20-åringar som hette Jake och Craig och som inte alls var störiga på så sätt som man tänker sig att 20-åriga britter är, utan riktigt trevliga. Pak hjälpte oss mycket med dels var det fanns bra skrevor att ta tag i och dels vilken hand/fot man skulle flytta upp härnäst. Han kunde också ge fina instruktioner som "now walk (!) to your right", "do it for your mama", "do it for your country" och "make your mama proud", så nu hoppas vi att våra mammor och hemländer är stolta över oss...
Klättringsfirman hette Hot Rock Climbers, och dem kan vi verkligen rekommendera!
är bättre att klättra med händer och
fötter än knän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar