Chichén Itzá

Vi hann till bussen kan man säga. Hade till och med lite tid till godo. En timme ungefär. När vi äntligen fick gå ombord på bussen som hade kommit från Playa del Carmen visade det sig att den hade stått och väntat på oss i Tulum i 45 min (enligt min granne på bussen). Så där satt folk i bussen och folk på upphämtningsplatsen 300m från varandra och väntade på varandra medan busschauffören fikade. Lite tråkig början kanske, särskilt med tanke på att vi sen skulle åka buss i 2.5 timme innan vi kom till Chichén Itzá, och lunchen var först efter det. Problemet löstes dock genom varsin glass när vi kom fram, så det var ingen större fara. :)

På bussresan klev det på en mayansk kille som skulle berätta om mayaspråket. Han började presentera sig på engelska och spanska, och sen sa han att vi såg trötta ut så han skulle bara dra det på spanska. Snopet för oss engelsktalande... 

Chichén Itzá var väldigt intressant och varmt. De där molnen som väderleksrapporten lockat med var få och kortvariga. Guiden pratade bra engelska och var duktig och medryckande och som bonus visade han hur vi skulle ta foton av templet. En asiatisk tjej fick stå modell och visa hur man tar foton så det ser ut som man bär templet och jag fick visa hur man hoppar över templet.

Man får tyvärr inte gå upp i ruinerna längre. Jag hade hört att det var för att en turist hade ramlat ner och slagit ihjäl sig, men guiden nämnde (förutom att folk trillat ner) att det var en hel del folk som hade ristat in sina namn i ruinerna. Helt sjukt! Vilka idioter det finns...

Trappstegen upp till templet är mycket grunda, vilket beror på att man inte gick rakt upp och rakt ner, utan man gick zick-zack. Alla byggnader är byggda för hand, med stenredskap och utan att man använde djur för transport. Stenarna de är byggda av är därför förhållandevis små. Det som idag är ruiner är inget som någon bodde i, utan var helt enkelt byggnader för att visa makt. Den största byggnaden var templet. Många människor gick upp och ner för trappan, men när någon gick in var det för att vara ensam och meditera kanske man kan kalla det. Då lämnade de andra templet och den som hade gått in fastade i några dagar där inne och käkade hallucinogener för att öppna sina sinnen. Sen när man kom ut kunde man prata inför tusentals människor p.g.a. akustiken. Eftersom mayanerna var smarta och hade en oerhört exakt kalender så de visste när nästa sol och månförmörkelse var, kunde de gå ut på trappan då och så verkade de gudomliga.

Det gudomliga templet (aka knarktemplet) är ganska stort

Henke visar hur man inte går uppför trappan

Mer info om templet

Det har varit väldigt lite krig mellan olika grupper. Anledningen till detta är att man löste konflikten på bollplanen. De hade ett spel där två lag med sju spelare i varje lag spelade en slags kroppstennis mot varandra. Bollen var något större än en tennisboll och var gjord av gummi. Den såg ut som en spagettiboll av gummi. Jag tänker mig som en gummisnoddsboll ungefär. Bollen fick bara studsa en gång och man slog över den till andra planhalvan med axlar, armbågar, höfter och knän. Matchen var slut när någon lyckades göra mål, och det gjorde man genom att skjuta bollen genom en förhållandevis liten ring förhållandevis långt upp på väggen. Längst upp på väggarna satt publiken.

Förhållandevis liten ring förhållandevis långt upp förhållandevis mitt i fotot.

Gummisnoddsboll

Mer info om spelplanen

Den här sporten utövades av krigarna som blev smidiga, starka och stryktåliga av den. De bodde ute i djungeln, men kom in till Chichén Itzá var 13e dag för att spela. Då bedrevs även handel och festades. Krigarna/spelarna var superstjärnor, och var klädda som olika djungeldjur som pantrar mm. Den enda som hade en speciell huvudbonad var kungen. Om han tyckte någon var särskilt duktig kunde han kasta ner den till spelaren. Då kunde den spelaren ha på sig kungens huvudbonad nästa spel. Det fanns sju olika spelare, och då sju olika grader. Den första var tatuerad i ansiktet, den andra var färgtatuerad i ansiktet, den tredje piercad genom näsan, den fjärde genom näsryggen, den femte genom läppen, den sjätte genom örat och den sjunde filade sina tänder så han såg ut som ett rovdjur. Den sjunde och högst rankade var lagledare. När det var krig stod de fjorton spelarna på varsin sida av planen och var förbjudna att gå över mittlinjen. Det lag som vann matchen vann kriget. Ett ganska oblodigt sådant. När spelet var över möttes de båda lagledarna på mitten och den förlorande lagledaren fick knäböja inför den vinnande lagledaren för att erkänna sig besegrad. Den vinnande lagledaren kunde då välja att ta den förlorande lagledaren som slav eller att låta honom gå hem. Oftast lät han motståndaren gå hem. Den förlorande lagledaren kunde dock även be vinnaren att döda honom så han slapp gå hem med skammen att ha förlorat kriget. Snacka om vinnarskalle...

Bild på två spelare.

Bild på två lagledare efter att matchen är slut. Den ena står på knä, saknar huvud och har en massa blod som sprutar ut ur halsen (ser ut som eld tycker jag) Den andre står mitt emot mot med en kniv i ena handen och huvudet i andra.

Militärerna blev militärer när de var sju år gamla. De första fem åren fick de bara lära sig att de var odödliga. Sen fick de lära sig hur man tillfångatar motståndaren utan att skada honom och att man inte får skada någon som är svag.

Guiden berättade att de var ett fredligt folk som bedrev handel, men att om de hade någon fiende så fångade militärerna dem och satte de i burar på området. Då man inte fick skada den som var svag valde man ut den som visat sig starkast i sin bur och offrade honom till örnen/solen. Det var alltså en ära att bli offrad, för då var man stark. Vetefasen om det hade tröstat mig om jag blev utvald...

Man offrade krigaren genom att lägga honom på rygg som en båge över ett slags bord, och så skar man ut hjärtat på honom (för där satt styrkan/modet), och sen hålla upp den fortfarande dunkande hjärtat och ta ett bett ur det. Låter ju som ett jättefredligt folk det där...

Panter och örn. Den ena symboliserar soluppgång och den andra solnedgång. Tror det var örnen som var soluppgång och att man offrade hjärtat vid soluppgången till örnen. 

Offerbordet. man lades alltså med bålen tvärs över, så typ huvud och axlar hitom och benen på andra sidan. 

I bakgrunden syns några försäljare. Det fanns många, och det mesta verkade kosta "one dollar/10 pesos". Vi tyckte det var rätt störigt, vi var ju där för att titta på ruiner och lära oss något, men amerikanskorna verkade vara intresserade av shoppingen t.o.m. under guidningen....

Krigstemplet (min översättning av guidens ord). Man kan se offerbordet längst upp i mitten.

Mer info om krigstemplet.

Observatoriet. Det var alltså här de listade ut kalendern.

Info om observatoriet.

Vy över del av området med krigartemplet i bakgrunden och folk som tar hopp-bilder och klappa-gudomliga-templet-på-toppen-bilder i förgrunden. Spelplanen är inte med på bilden då den ligger snett bakåt till vänster. Observatoriet ligger några minuter till höger, och där finns även en massa andra tempelruiner av olika slag.

De här träden alltså. SÅ fina!

Guiden var mexikan med förfäder från Spanien, och sa att även om alla mexikaner är lika (hans ord inte våra...) så ser man skillnad mellan spanjormexikanare och mayamexikanare. De som härstammar från Maya kommer nämligen ursprungligen från Asien, och är därför typ hårlösa på kroppen (jämfört med spanjorerna), och aldrig tunnhåriga på huvudet. Sen dess har jag kollat in armarna på mayanerna och de är bannemig hårlösa! I övrigt verkar alla mexikanare vara superkorta. På restaurangen i förrgår var jag längre än några av servitriserna när jag satt ner. Ett ställe för er, Karin och Pia? ;)

Efter Chichén Itzá var det roliga slut egentligen och så bussades vi omkring som boskap först till utfodring på en tradig buffé och sen till en cenote full med folk där vi fick bada en timme och sen till kolonialstaden Valladolid där vi fick en halvtimme på oss att äta glass och titta på torget och kyrkan.

Henke hoppar. Det ser inte så högt ut, men jag frågade och det var livsfarliga 5 meter.

Cenoten. Egentligen rätt cool, men upplevelsen förstördes av att det var så sjukt mycket folk, som mest stod och poserade vid kanten så det var svårt att hoppa i om man inte gick uppför trappan och hoppade i från högre höjd. 

Poserande. Var inte henne jag försökte ta kort på utan dykande killen bakom hennes huvud...

Valladolid

Dito

En bur i en bur?

Torget

Glass på torget. Har blivit kaxiga nu sedan vår svenska dykguide sa att det inte var någon fara med isen, så vi köpte hemgjord isglass. Henke tamarind, och jag mango förstås. Det var hela bitar mango i, och chili.  

Kyrka. Varsågod mamma! :)

Chichen Itza

Överblick över cenoten. Och ja hoppet var mer än 3m. Det var 5m. Men jag blängde tillbaka i dödens vitöga och hoppade ändå. Så tapper...

 

Dyk ner i cenoten

Summa summarum:

Chichén Itzá var väldigt intressant, och jag hade gärna haft mer tid där och skippat resten (även om cenotebadet var välbehövligt efter värmen på Chichén Itzá). Vi hade ca 1.5 timme på Chichén Itzá varav 45 min med guide och han sa att det tar ca 7 timmar att gå igenom hela Chichén Itzá. Men det får man nog göra en svalare dag.

Vi hade nog fått en bättre tur om vi hade åkt dit själva och bokat en guide där, om vi nu hittat någon som var lika bra på engelska. Då hade vi sluppit all dötid, väntan, dålig mat och pajig underhållning (under lunchen, skrev inte om det, men det påminde om underhållningen under middagen i öknen i Dubai då ingen applåderade...). Vi tänkte faktiskt även åka till Coba (en annan mayaruin nära Tulum), så då gör vi nog så att vi åker dit själva och skaffar guide på plats. Svårt att veta hur mycket en guide kostar bara. Och taxiresan dit. Och hur man kommer hem sen. Nåja det löser sig nog.

UPPDATERING: Jag glömde:

Dagens mango!