Vi hade i alla fall tur med platserna

Aldrig mer transfer inom USA. Påminn mig om det nästa gång vi ska boka flygbiljetter, så är ni snälla. 

Ja, vi är ju på väg hem nu (när jag skriver alltså, inlägget kommer ju postas när vi är hemma och har wi-fi), och resan har väl inte precis gått supersmidigt kan man säga. Vi gick upp vid 6 i morse för att packa ihop det sista och checka ut innan vår golfbilstaxi kom. När vi skulle gå såg jag att jag fått sms från ICA-banken som ville ha kontakt med mig; att jag skulle logga in på internetbanken och läsa meddelandet där. Vi hade inte wi-fi på rummet, så jag var tvungen att göra det i receptionen, men där var taxichaffisen tidig och stressad. ”Vamonos” sa han, och ska man till ett flyg är man inte den som säger emot taxichaffisar, så jag hann inte kolla vad banken ville, men det låter ju inte superbra. (Uppdatering hemifrån: Någon har tydligen skimmat båda mina kontokort, men har som tur var inte lyckats ta ut något)

I taxin från Chiquila till flygplatsen (alltså vanlig skruttbil, inte golfbil hela vägen;)) skrev jag ett rätt långt blogginlägg om Isla Holbox på min mobil (det var förmodligen det bästa inlägget som någonsin skrivits av någon. Typ), medan Henke sov. Detta skulle jag lägga upp på flygplatsen tänkte jag, där jag kan få wi-fi och då kan blogga och kolla banken och annat livsnödvändigt.

På flygplatsen funkade dock inte wi-fit, så jag sköt upp mobilplanerna till Philadelphia där vi skulle mellanlanda innan resan till London och sen Arlanda. Jag hade mobilen i handen och la den i stolsfickan på flyget, och tänkte att jag måste lägga den i väskan sen så jag inte glömmer den.

Men det gjorde jag inte, så det gjorde jag.

Vi hade inte varit ute ur planet särskilt länge innan jag insåg mitt misstag och sprang tillbaka mot gaten med mina flipflops i ena handen och tyget på mina byxor i andra (resåren nere vid fötterna har gått hädan, och det var inte mycket kraft kvar i resåren i midjan heller så ett felsteg och jag hade moonat halva flygplatsen) och saker flygande ut ur ryggsäcken.

På vägen mötte jag två av stewarderna som sa att det inte var lönt, det här är USA och "security" kommer aldrig släppa tillbaka dig in i planet. Jag skulle först gå genom passkontrollen så kunde jag ta kontakt med "security" på andra sidan så skulle de hjälpa mig. Så vi ställde oss i kön till passkontrollen. Och där stod vi.

Vi hade två timmars väntetid i Philadelphia innan vårt nästa plan till London avgick. Henkes mobil har gått sönder efter att han tappade den i golvet igår, och min var borta så vi hade ingen klocka, men det kändes som att vi stod i den där kön väääääldigt länge. Och det gjorde vi också. Innan vi hade kommit fram till passkontrollen hade boardingen redan börjat. Och sen skulle vi hämta vårt bagage. Och bära det i 200m. Och checka in det igen. Och gå igenom en säkerhetskontroll.

Medan vi gjorde detta hann jag prata med lite mer personal på flygplatsen som sa att ingen hade lämnat in mobilen än så länge så de måste ha missat den när de gick igenom planet, men jag skulle gå (trodde de ja, vi snackar spurt värdig en olympisk mästarinna) till den gate som planet landat vid. Securityn var nog kvar där, så de kunde nog gå ombord och hämta min telefon, sa de. Fast det var de ju inte, för det fanns inte kvar något plan där. Nu hade det ju gått ca 1 tim och 45 min sedan vi landat. Så det var inte mycket mer att göra än att med skor, handväska, pass och byxtyget i famnen sprinta vidare till den gate som planet till London skulle gå från.

Där hade de tydligen precis ropat upp mitt namn, men det hade jag inte hört över mina frustande har-ju-haft-semester-i-snart-tre-veckor-och-då-behöver-man-ju-inte-springa-andetag. Vid gaten stod Henke och försökte faktiskt inte se jättemycket ut som att han inte kände mig.
Vi hann i alla fall med planet och landade så småningom på Arlanda, bara för att stå snopna vid bagagebandet och få åka hem med enbart vårt handbagage...

När man blir av med sitt bagage får man anmäla det på flygplatsen så de vet vilken adress de ska lämna bagaget vid. Och vilket telefonnummer de kan ringa på när väskorna kommer. Joråsåatte...  

Mycket underligt i alla fall att de inte har en särskild kö i passkontroll, check-in, och säkerhetskontrollen för de som bara har transfer på flygplatserna i USA. På andra resenärer på flygplatserna (och på personalen i passkontrollen) lät det som att det inte är ovanligt att man missar sitt nästa flyg. Man kan ju också tycka att det är lite onödigt med passkontroll för folk som inte ska in i landet. Och att de ska hämta sitt bagage och checka in det igen. Och gå igenom en säkerhetskontroll på vägen från ett plan till ett annat. Men jaja.

En bra sak med att nästan missa sitt plan:

Benutrymme!

Uppdatering: När vi väl kom hem helt mobillösa skrev vi på Facebook att man kunde kontakta oss där. Och sen visade det sig att min dator inte laddades. Och inte Henkes heller. Så oerhört praktiskt. Dendäringa hemtelefonen som var så poppis förr i tiden kanske inte var så dålig ändå?  
Jag har förövrigt inte fått svar från flygbolaget än, drygt en vecka senare, så nu har skaffat mig en ny telefon istället. Hoppas den har kul på sin resa runt jorden...